För ca 7000 år sedan började människan att odla vin.De äldsta vinkärlen och redskap som påträffats härstammar från 4000-5000 f.Kr och har hittats i områden Kaukasus i dagens Georgien och Armenien. Till en början togs vilda plantor in från skogen och planterades runt boplatserna. Druvorna betraktades då i första hand som en frukt avsedd för att ätas innan nomadfolken upptäckte att man kunde göra vin på bären. Skillnaden mellan druvor som man äter och som man gör vin på är skalets tjocklek. Bordsdruvor (ätdruvor) har ett tunnare skal och ett lägre syra och sockerinnehåll. Därför lämpar de sig inte så bra för vinframställning.

Vitis vinifiera

Alla vindruvor för vinframställning hör i huvudsak till arten Vitis Vinifera , som i sin tur hör till familjen Ampelidacae. Ingen vet hur många sorter av familjen Vitis som finns , en del försvinner och nya korsas fram. En uppdatering gjordes en gång av en känd fransk ampelograf som uppskattade antalet till ca 60 arter. En kartläggning har gjorts av andra ampelografer i Tyskland där man kommit fram till att det finns ca 12000 olika variteter från dessa arter. I Geilweilerhof i Tyskland återfinns ca 5600st av dessa sorter och är en av dom största forskningsstationerna i världen med ansvar att sköta den internationella elektroniska databasen över samtliga idag kända Vitis sorter.

I Europa finns det bara en art , Vitis vinifera. Men det finns sorter av Vitis vinifera som utvecklas efter olika lokala klimatbetingelser beroende på om den växt i Östeuropa eller i Sydeuropa. Vissa sorter tål bara kyla ned till -15C och andra kan klara sig ned till -25C. Vinifera sorterna är känsliga för svampsjukdomar och har heller inget skydd mot vinlusen. Den största anledningen till att Vinifera odlas så hårt för vinframställning är för den höga kvalitén på druvorna. Alla kända sorter som Riesling , Merlot, Pino Noir , Cabernet Sauvignon , Chardonnay är Vinifera sorter. Vitis vinifera finns även i ett stort antal specialversioner och hybrider runt om i världen.

Vitis Labrusca

Inom släktet Vitis finns det ett antal arter spridda över hela världen, bl.a. Vitis labrusca som är vanligt förekommande i Kanada,USA och Östeuropa. Arten tål kyla och frost bra men behöver en ganska varm växtsäsong för att mogna. Vitis labrusca är heller inte resistent mot vinlusen, varken på blad eller rötter, men har ett bra skydd mot mjöldagg. Druvan har ett tjockt skal och en vild smak som man ibland brukar kalla för foxy.  Labrusca sorten odlas i första hand som bordsdruva p.g.a. den fruktiga aromen. Sorter som Himrod och Schyler är framkorsade från Vitis labrusca.

Vitis Amurensis

Amurensis sorten hittar vi i Sibirien, Japan , Korea och i Kina runt Amurfloden (Hei long jiang) där den har sitt ursprung. Frukten odlas i första hand som bordsdruva och inte för vinframställning. Den växer i ett kallt hårt klimat och tål kyla ned till – 40C. Används ganska flitigt vid framtagning av nya interspecifika sorter. Är inte lika resistent som dom amerikanska sorterna och kan drabbas av mjöldagg men har ett bättre grundskydd än Vitis vinifiera sorter. Till skillnad från Labruscan så har den heller inte den utpräglade foxy smaken. Interspecifika sorter som Rondo och Don Muscat har amurensis gener i sig.

Vinodling i Kina är mer än 3000 år gammal. Vitis vinifera kom till Kina via silkesvägen från mellanöstern och odlades först i Xian, kejsarstaden 128 f.kr. Det var ca 200 år innan man började odla Vitis vinifera i Frankrike. Efter den kinesiska revolutionen 1954 började man korsa in Vitis vinifera med den lokala Vitis amurensis i syfte att få fram tåligare sorter. Det är ett arbete som nu har pågått i mer än 50 år vid den botaniska institutionen i Peking. Här har man nu fått fram supersorter några med druvor stora som golfbollar. Super Beijing har en druvvikt på hela 13-20g! I Kina har forskarna mest varit inriktade på att få fram bordsdruvor/juicer. Men nu görs också allvarliga försök med att få fram högproduktiva , köldtåliga kvalitetsdruvor genom att korsa Vitis vinifiera x Vitis amurensisx Vitis labrusca. Stora vingårdar växer också fram runt Peking där också klassiska Vinifera sorter odlas. Det är den snabbt ökade efterfrågan på den inhemska marknaden som har föranlett stora investeringar och nya satsningar på europeiska sorter.

Vitis Riparia

Vitis Riparia är den sort som har den största utbredningen i Nordamerika. Andra amerikanska sorter är Vitis aestivalis , Vitis rotundifolia, Vitis lincecumii. Vitis rupestris ,och Vitis berlandiera för att nämna några. Riparia plantan är anpassad till den korta växtsäsongen i Nordamerika med hårda vintrar. Druvorna är små och syrliga med en ”foxy” smak. Sorten är kraftigt växande och resistent mot vinlusen, därför används den för utveckling av rotmaterial till andra sorter. Vitis riparia är också mycket resistent mot svampsjukdomar. Leon Millot är en för oss välbekant druva som har arvsmassa från Vitis riparia

Vinodlingen kom till Kanada med nybyggarna i början på 1800-talet. Fransmännen tog med sig sina kära vinplantor när dom skulle kolonialisera den nya världen. Louisiana som då bestod av ca 13 delstater var franskt territorium innan Napoleon sålde tillbaka det till Amerika. Det tuffa klimatet med kalla vintrar och viniferaplantornas dåliga motståndkraft mot sjukdomar gjorde att det var svårt att odla fram druvor. Snart insåg man att de lokala sorterna ( Vitis labrusca och Vitis riparia) mognade tidigare och var bättre anpassade till klimatet och man började korsa fram tåligare och bättre sorter . Niagara , Concord och Catawamba är hybridsorter som härstammar från dessa dagar. Sorter som normalt mognar tidigt i Nordamerika sägs ha svårt att mogna i vårt klimat och oftast då med dålig fruktsättning , tex Beta , St.Criox och Foch.

 Dagens vinodlare väljer normalt en europeisk stock av Vitis vinifera som ympas på en amerikansk rot Vitis rupestris. De amerikanska arterna har en högre resistens mot parasiter och skadedjur. Roten är resistent mot vinlusen Phylloxera och ger normalt också en mycket hög avkastning. Under mitten av 1800-talet angreps de europeiska vingårdarna av den fruktade vinlusen, Phylloxera vastatrix, som i stort sett ödelade hela den europeiska vinproduktionen. I stället för att återplantera de europeiska vinsorterna planterade man nu istället de amerikanska sorterna som var resistenta mot vinlusen. Problemet var bara att det färdiga vinet inte hade samma smak som européerna var vana vid. Lösningen på detta blev att ympa kvistar från de europeiska vinrankorna på amerikanska rötter och på så sätt så fick man fram en planta som var resistent mot vinlusen och som producerade europeiskt vin. Denna lösning med europeiska sorter på amerikansk rot används idag över hela värden, dock med några få undantag.

Att korsa fram nya sorter är både tidsödande och arbetskrävande. Det kan ta mellan 15-20 år för att testa och utveckla en ny sort. Arbetet med vinförädling började i Frankrike i början av 1900 talet. Anledningen var då att få fram resistenta sorter efter vinlusens härjningar under 1800 talet och för att skydda den franska och övriga Europas vinindustri. Efter snart 100 år av förädling är det svårt att skilja på kvalitén mellan interspecifika sorter och rena vinifera sorter. Det är tack vare detta långa forskningsarbete och framtagning av nya härdiga sorter som gjort möjligt för oss nordbor att odla vin på våra breddgrader. Hur framtiden kommer att se ut vet vi inte ännu, men med hjälp av den moderna gentekniken kommer man med all säkerhet att få fram resistenta vinsorter som kommer att kunna odlas utan bekämpningsmedel i mycket kalla klimat.

Det som är helt avgörande om man skall lyckas som vinodlare i Sverige är nog valet av druva.Vissa sorter klarar sig inte på friland. Det fick vi bittert erfara när vi planterade våra första druvor. Då utgick vi i första hand från vilket vin vi tyckte om. Mindre hänsyn togs till planteringställe , jordmån ,vind, solexponering etc. som då var av underordnad betydelse. Det fanns heller inte så mycket information och erfarenhet att tillgå om vinodling i Skåne på den tiden ( vad vi då kände till) så fick vi helt enkelt pröva oss fram. I början gjorde vi nog alla tänkbara fel man kan göra som vinodlare men som sedermera har blivit till nyttiga erfarenheter.

1996 fanns det att köpa i vissa plantskolor sorter från Lettland sk staketdruvor av typen Vitis labrusca. De lettiska druvorna har vidareförädlats ,korsats och blivit testade i Sverige under flera år och kan nu odlas långt upp i Norrland. Sorterna från Lettland skall klara temperaturer ned mot minus 30 -40 grader och kan skördas redan i slutet på augusti/september vilket passar vår säsong bättre med kort sommar. De flesta är självfertila och bär snabbt frukt. Plantorna kan redan de första året få klasar och stocken ger druvor redan efter andra året, dessvärre små och syrliga. Man skall alltid som regel nöja sig med liten skörd de tre fyra första åren. Normalt tar det ca fem år innan man har uppnått hyfsad kvalité på en druva. Efter tio år kan en planta i bästa fall ge en skörd på 5-10kg. Givetvis är odlingsresultatet beroende på väderleken , något som gäller alla frukter och bär. Efter 25-30 år har vinstockarna oftast passerat sin kvantitativa topp, men vinstockar kan bli ända upp till 80 år gamla.

På Henriksdal så försöksodlar vi Lettiska druvor av sorten , Zilga , Supaga, Sukribe , Veldze. I år har vi utökat odlingen men några andra EU godkända sorter , Rondo och Regent för att kanske i framtiden kunna bli kommersiella. TP2-1-27 och Hansansky Sladki kommer också att planteras i år för utvärdering. Baltiska druvor har under en tid odlats av glada amatörer runt omkring i landet med varierande resultat. Frågan är om druvan kan uppnå en sådan hög kvalité att det går att göra riktigt bra vin på den? därom tvista nu Sveriges vinodlare. Det finns många odlare som föredrar den något säregna smaken och andra tycker inte alls om denna vilda smak , så den diskussionen kommer nog med all säkerhet att fortsätta ett tag till. Sorter från Baltikum och Ryssland har lättare att överleva det svenska klimatet och har en klar fördel i jämförelse med rena vinifera sorter. Sorterna klarar av den våta kalla sommaren bättre eftersom de växer naturligt i Östersjöområdet och är väl anpassade till svenska odlingsförhållanden med större chans att uppnå full mognad.

Sorter som provodlas på Henriksdal

Paul Sukatnieks ( 1914-1989) i Lettland utvecklade många intressanta sorter på Dobele forskningscentra bl.a, Zilga, ( Dvietes 4-2-108) som korsades för första gången 1964 mellan Smugljanka (Vitis amurensis) x Dvietes Zilas ( Vitis labrusca ) x Jubileynij Novgoroda ( Vitis vinifera x Vitis labrusca)

Zilga betyder mörka blå vatten på lettiska och tankarna kanske för oss till floden Dvietes mörka vatten där Dr Sukatnieks hade sin hemvist. Mamman till Zilga är Smugljanka och syskonen Varnava 1 och 2. Det som är intressant med Zilga är att den även vid låga sockernivåer upplevs som mogen pga den relativt låga syrakoncentrationen. Zilga mognar mycket tidigt redan i augusti/september och har små druvor (1.7g) med en blåbärsliknande smak, klasarna är små ( 85-120g) men många. Zilga har också lätt att sätta frukt under dåliga förhållanden, är högavkastande och kan producera ända upp till 25-30 kg per planta. Bladen gulnar fort på hösten och avhärdar snabbt. Klarar extrem kyla ned till -40 C. Importerad till US och antagen av Geneva,NY karantän program och kommer då att bli godkänd för odling i USA efter två år om inga virus hittats.

Veldze , en gröngul druva med medelstora klasar och saftiga bär , (2,9g), Veldze har en utpräglad tropisk fruktig karaktär som påminner om bananer och papaya med lite kryddiga inslag. Har ingen foxy smak och klarar temperaturer ned till -20C. Druvan mognar tidigt med bra sockervärden och har en god vinpotential. Är dock inte så härdig och har svårt att klara hårda vintrar.

Sukribe ( Madeleine Angevine x Dvietes Zila) är syskon med Supaga och Guna, Sukribe har guldgula druvor som hänger vackert i långa stora klasar. Har ingen utpräglad fruktsmak som sina släktingar men ändå små inslag av tropiska frukter. Inga spår av foxy smak. Sorten är starkt växande med hög avkastning och klarar temperaturer ned till -30C. God vinpotential men är också god att äta. I Lettland pågår idag försök att producera vin på sina egna lokala druvor och slutsatsen är att det är för tidigt att uttala sig om potentialen i de baltiska sorterna!. Som alltid så är slutresultatet beroende på jordmån ( terrroiren), odlingstekniken, vinifieringsmetoderna , vilken jäst man tex använt etc. Här finns mycket att studera och pröva!?

Vitis Labrusca sorter har kanske fått litet orättvist epitet foxy med en oangenäm smak. Den kanske inte faller en fransk vinaristokrat i smaken och det är nog en av anledningarna till att Labrusca sorter mottagits kyligt i Europa. I USA däremot så produceras stora mängder vin från Labrusca sorter såsom , Concord, Niagara , Delaware , Catawamba och Isabella. Förklaringen är enkel , Labruscan är anpassad till de lokala klimatbetingelserna i Nordamerika och har större motståndkraft mot sjukdomar och kyla. Kultur och tradition har som alltid haft en stor inverkan på utveckling och sortval och så även här. Tycker man om fruktiga juicer och söta sylter med inslag av vilda bär så är labrusca druvan ypperlig för detta, detsamma gäller för söta dessertviner. Vi får heller inte glömma bort att det produceras en hel del bordsdruvor som frukt för att ätas och här finns verkligen en potential. Man skall nog vara lite försiktig med att dra förhastade slutsatser att vin som kommer från labrusca gener automatiskt får en foxy smak.

 Interspecifika sorter

Interspecifika sorter är en korsning ( hybrid) mellan olika vitis sorter. Forskningsstationen i Geilweilerhof det enda stället i Tyskland där man aktivt försöker korsa fram nya hybrider som skall vara extremt tåliga mot sjukdomar och kyla och samtidigt kunna producera högkvalitativa druvor. Välkända sorter som Regent , Rondo kommer härifrån och dom har nu också blivit kvalitetsklassade i Tyskland för vinframställning med den lägsta kvalitetsstämpeln , Tafelwein

Regent (blå) ( Geilweilerhof 67-198-3) är en korsning mellan Diana Hamburg ( Sylvaner x Muller-Thurgau ) X Chambourcin. Regent har stora blå druvor sittande på lösa klasar. Regent mognar tidigare än rena Vitis vinifera sorter och i norden skördar man dom vanligast i oktober månad. Under goda säsonger kan oechselvikten ligga mellan 70-90 oechsel med en syra på 7-10g/l. Kalla säsonger kan man inte räkna mer än 60-65 oechsel och 10-12g syra/l. Regent är en kraftigt växande sort och har ett bra skydd mot mjöldagg och gråskimmel och därför skall besprutning inte behöva vara nödvändig. I Tyskland har Rgent fått ett fint rykte och vin som framställs på regent druvor har en mjuk aromatisk men ändå kraftig ,fyllig smak av sydeuropeisk karaktär. Druvsaften är svagt röd och skalmaceration nödvändigt för att få en fin kraftig färg. Plantan tål kyla bra men är det kallt under blomsättningen så blir det inte många druvor.

Rondo (blå) ( Geisenheim 6494-5) Saperavi Severnyi x St.Laurent, är en hybrid från Geisenheim som korsades för första gången 1964 av professor Krause från Tjeckoslovakien och vidareutvecklad av professor Becker i Tyskland. Rondo ger stora blå druvorna sittande på stora klasar. Rondo är starkt växande och ger en hög avkastning är mycket pålitlig då den ger skörd under både goda och dåliga säsonger. Vin framställt på Rondo är kraftigt både i smak , färg och doft, saften är mörkröd men skalmaceration några dagar är att rekommendera, kan då ge ett gott vin med fin djup färg efter en bra sommar då den mognar ganska sent. En normal säsong ligger sockernivån mellan 65-85 oechsel med en genomsnittlig syra 9,5-11,5 g/l. Plantan tål kyla bra men är känslig mot vårfrost då den vaknar tidigt, klarar temperaturer ned till -20C. Har inte lika bra skydd mot mjöldagg och gråskimmel som Regent och behöver därför besprutas.

TP 2-1-37 ( Aldemina x Mn 1094) är en Riparia hybrid från Minnesota i USA. Sorten är starkt växande och klarar temperaturer ned mot -40 C. Sorten är framavlad för att tåla extrem kyla och mognar extremt tidigt. Druvorna är blå och små på medelstora klasar och plantan kraftigt växande. Eftersom sorten är ny finns ingen historik om odlingsegenskaperna i Sverige men ryktet säger att de skall vara goda och att druvan mognar tidigt i början på september.

Hansansky Sladki ( Baltica) . ( Kay Gray x LaCrescent x. LaCrosse.)är en korsning mellan amurensis x labrusca x riparia även känd som Baltica? Hasansky Sladki är en mycket härdig sort med god växtkraft som klarar temperaturer ned till -35 minusgrader. Druvorna är små och blå och sitter på medelstora klasar .Druvorna har också en god söt smak och lämpar sig utmärkt som bordsdruvor. Innhållet av C vitamin är också högt . Vin som framtställts på druvorna sägs ha en Beaujolais likanande karaktär. Sorten mognar tidigt i början på september och är hyggligt produktiv. Bladn får ofte en vacker röd färg sent på sommaren. Även om vinterhärdigheten är god så avmognar den sent. Druvorna mognar däremot tidigt vilket gör den till lämplig sort att odla i vårt klimat.

Vitis Vinifera

Gold Riesling  ( Reisling x Courtellier Musque) Riesling var vår första druva som planterades på Henriksdal 1999. Vi utgick då från vad vinkännare i allmänhet tyckte och valde en känd sort som vi också själva tyckte mycket om. Riesling är en druva som normalt växer och odlas i svala klimat runt Mosel och Rhen. Vi antog då att den också skulle kunna trivas  i vårt lite kallare klimat men så var inte fallet. Riesling som normalt är en sort med god vinterhärdighet har uppenbara problem med den svenska vintern. Den har också svårt att mogna och är också känslig mot sjukdomar. Riesling finns ju i många variationer men den som vi försökt odla på friland kan vi ej rekommendera.