Glaskonsten behärskades av egyptierna redan 400 f.kr. kunskapen spreds av fenicierna runt hela medelhavsområdet. Glasmästarkonsten fick ett uppsving under den romerska antiken och glastillverkningen spreds av romarna vidare till hela Europa. Under 1500-talet kom ballongflaskorna som skyddades med ett fodral av flätad bast. Vid mitten av 1600- talet hade användning av flaskor spritt sig över hela Europa. Det var låga breda flaskor med en smal hals. Vid 1800-talets början framställdes flaskorna av glasblåsare och därför så har flaskorna från den tiden oregelbundna former där modellerna varierade från de olika vinregionerna. Idag har man standardiserat vinflaskan och vanligt är den traditionella "Bordeauxflaskan". Många vinproducenter specialdesignar dock sina flaskor för att kanske på så sätt få mer uppmäksamhet på vinhyllorna.

Glas är ett mycket bra material vid förvaring av drycker. Det är kemiskt inert, dvs det påverkar inte innehållet. Glas är helt och hållet lufttätt så någon oxidation av innehållet är praktiskt taget omöjligt, förutsatt att flaskan förslutits väl. När vinet tappas på flaskor avbryts smakexktraktionen från lagringsfatet och oxideringen stannar upp. Vinet fortsätter att utvecklas efter att det har tappats upp på flaskan och faktum är att den största kvalitetsförbättringen av kvalitetsviner sker just piflaskan. Då vin tappas på flaska avslutas smakextraktionen men den kemiska mognaden fortsätter eftersom vin är så rikt på fruktsyror och andra föreningar. Det vanligaste i vinsammanhang är att man arbetar med engångsglas. Men lådviner är på frammarsch och vinner terräng genom sin mycket praktiska funktionalitet i båten och i sommarstugan.

Viktigt vid all buteljering är att flaskorna är rena och att de förslutits ordentligt. Hygienkraven är oerhört stora , ett vin kan lätt ödeläggas av en smutsig flaska. Det är också viktigt att se till att inga onödigt stora mängder syre följer med vid buteljeringen. Det kan resultera i att vinets svavel konsumeras i förtid och att vinet oxideras (åldras snabbare). Man bör också analysera sitt vin före tappningen för att kontrollera att det finns tillräckligt med svavel i vinet och för att se om det är kemiskt stabilt.

En del viner speciellt vita och rose kan förbättras med ett lite tillskott av koldioxid för att göra karaktären lite mer livfull. Denna korrigering brukar ske just före buteljeringen. Många väljer också att fylla utrymmet mellan korken och vinet med kvävgas för att minimera syret i flaskan.

Efter fyllning förses flaskorna med en kork som kan variera i storlek. Kvalitetsviner har en längre kork för ökad hållbarhet, medan enklare viner får en kortare kork. Etiketten limmas fast på flaskan på traditionellt vis eller så klistrar man på självhäftande etiketter. Självhäftande etiketter har blivit alltmer vanligare. Flaskans form och etikett har även stor betydelse för konsumenten , där etiketten inte bara används som dekoration utan även för att ge råd om hur vinet skall konsumeras och hur det är producerat.

Kvalitetsproducenterna lagrar sina flaskor innan de paketeras och lämnar gården. Anledningen är att man vill försäkra sig om att inga korkar läcker och för att vinet skall få en chans att återhämta sig efter buteljeringen. Ett vin är aldrig till sin fördel direkt efter buteljering, speciellt viner som har filtrerats eller behandlats på annat sätt i samband med tappningen , här får man minst räkna med 3 månader eller mer innan vinet återhämtat sig. Vissa viner som lagrats på ek kan behöva flera år på sig för att nå sin topp och har under den här tiden passerat flera upp och nedgångsfaser kvalitetsmässigt.

Korken

Kork kommer från korkekens bark. Korken skördas genom att man hugger av stora block av bark som därefter får torka i några månader. Efter torkningen efterbehandlas barken , den tvättas och pressas ut i stora platta ark. Därefter sorteras arken och från de finaste och tätaste delarna av barken stansas sedan cylindriska korkar ut. Vinkorkar av lägre kvalitet framställas av det överblivna barkmaterialet som man hackar och maler ned som sedan blandas ihop med lim som pressas till korkar och andra föremål. Det tar ca 20-30 år efter det att en korkek planterats innan man kan skörda den för första gången. Efter första skörden kan den sedan skördas vart 8-10:e år. En korkek kan bli 150 år gammal och en bra korkek kan ge uppemot 15 skördar.

En fråga som ältas fram och tillbaka är huruvida korkkvaliteten påverkar vinets kvalitet. För att en kork skall fungera effektivt måste vinet i flaskan fukta korken så att den inte torkar ut. Detta görs enklast genom att man förvarar flaskorna liggande så att vinet hela tiden är i kontakt med korken. En dålig kork ger ju naturligtvis ett dåligt vin, men korkfrågan idag handlar snarare om huruvida korken är bättre än alla andra tillslutningsmetoder som finns tillgängliga på marknaden. Vinproducenter i den nya världen, (där korktillgången är mer begränsad), har experimenterat med att hitta alternativ till den traditionella korken. Slutsatsen man gjort där är att den hederliga skruvkapsylen är helt överlägsen korken när det gäller vinförvaring.

Vinflaskor med skruvkapsyl anses inte vara fint och förknippas med bordsviner och viner av låg kvalite`. Detta illustrerar också hur mycket traditionen påverkar de "sanningar" som förekommer inom vinvärlden. Vinkonsumenter associerar vin som buteljerats i traditionella flaskor och med naturkork med kvalite`, vilket är en myt som skapas av "vinsnobbar" i allmänhet. Vi kan också avliva myten om att vinet andas genom korken. Vin som lagrats på flaska en längre tid kan minska i volym genom att korken torkar efter många år . Många gamla årgångsviner måste därför korkas om mellan jämna mellanrum. För att vinet skall mogna behöver det syre från luften men den största delen av syret i vinet tillkommer innan det buteljeras, t ex under fatlagringen, omtappningen, jäsningen osv.

 Idag finns syntetiska korkar av plastmaterial som har samma elastiska egenskaper som naturkorken. Syntetkorken har betraktats med stor misstänksamhet av de traditionsburna europeiska vinproducenterna och konsumenterna. Men utanför Europa har konsumenter och producenter börjat inse fördelarna med dessa korkar. Syntetkorken kan även designas och utformas så att den liknar en naturkork vilket gör att syntetkorken kan tjänstgöra som en kompromiss mellan naturkorken och skruvkorken. Fördelar med att övergå till de nyare syntetkorkarna är att de håller jämnare kvalite`. Risken för att ett vin får korksmak är obefintlig men å andra sidan påstås det att vinet kan få en svag plastsmak?

Korksmak

 Korksmak kan komma från två ämnen den första är en förening som heter trikloroanisol (TCA). Ämnet uppstår i samband med korktvättningen då korkekens bark tvättas med klor, dels för att sterilisera korken och dels för att bleka korken så att den blir ljusare. Tvättas inte korken ordentligt efter kloreringen bildar det TCA med ligninet som finns naturligt i korken. Korkdefekten kan också från mögelangrepp direkt på korken och då uppstår ett annat ämne Guajacol som har en mycket säregen lukt. TCA smakar och luktar som gammal unken och instängd källare även i mycket små koncentrationer. Normalt är antalet korkdefekta buteljer mellan 2-10% beroende på vilken kvalité korken har.

Defekter

Läckande korkar kan också ibland vara ett problem. Ett sätt att minimera korkläckage är att inte utsätta sina flaskor för hög värme. Har man snabba höga temperaturvariationer i sin vinkällare är det mer regel än undantag att korken rubbas ur sitt läge med läckage som följd. Andra tråkigheter som kan hända är att vinet kan efterjäsa i flaskan och bilda fällningar. Vid efterjäsning bildas koldioxid som gör att vinet blir pärlande eller rent av mousserande. Efterjäsningen kan vara malolaktisk ,eller alkoholisk om mycket restsocker finns kvar i vinet. Koldioxiden som bildats vid efterjäsning går att lufta bort genom att hälla vinet mellan två karaffer.

Fällningar påverkar inte direkt vinets smak utan är helt naturlig och uppstår under vinets mognad. Andra slöjor eller proteinfällningar försvinner om man skakar flaskan före servering. Det gäller att komma ihåg att fällningar beror på att vinet inte klarnats eller filtrerats hårt i syfte att spara all arom och kraft som finns i vinet.

Flyktiga syror kan uppstå när vinet kommer i kontakt med syre och när etanolen ( alkoholen ) omvandlas med hjälp av bakterier till ättiksyra. För hög flyktig syra kan ge upphov till etylacetat (luktar som Karlssons klister). Etylacetat skall inte blandas ihop med acetaldehyd som uppstår under jäsningen och som luktar äppelskrutt.